(a/n: Hej hej och välkomna, this is one of the first entirely Swedish stories I’ve ever attempted to create. This is actually part of a work in progress project involving four of my original characters, one that currently spans 20k words and counting, but I’m not sure if the other parts are ever gonna see the light of day since I’m far too scared about the grammar, syntax, and butchering the language. I try my vv best anyway and it’s been way too much fun writing them :”> On that note, please excuse any and all mistakes, spelling errors, and missed cultural nuances, as I’ve only been self-learning svenska for about seven months consistently and I don’t personally know anyone who speaks it natively, so I’m running completely in the blind here. Tusen förlåt och jag hoppas välatt ni förstår det i alla fall. Täck så jättemycket för nu och njut av allihopa!! <3)
“Hallå Erik, är du redo?” ropade Verner alldeles otåligt och stirrade på sin klocka. Visst, han var inte alltid bäst när det kommer till att hantera tid (den halvtimme han spenderade på håret enbart hade blivit ett långt inreskämt bland deras vängrupp), men han skulle inte ta ett sådant beteende från Mr. punktligmästare Petersson själv. “Fy fan, det har gått tjugofem minuter och Isaí kommer bli svinarg på oss igen! Vi måste dra!”
“Jo, jo, en sekund”, svarade Erik från övervåningen. “Snälla, vänta lite bara, herregud…”
“Men jag har väntat i evigheter, vi har skitbråttom och jag vill fan inte kubba efter bussen igen så skynda dig nu!” insisterade Verner och punkterade sin poäng med flera höga klappar som ringde i hela den tomma lägenheten. “Gå gå gå!”
“Det fattar jag redan och hör dig ju jätteklart likaså—på riktigt, är vi på en jäkla fiskmarknad just nu eller va? What’s with all the freaking shouting?”
“Asså what’s with all the being super slow, nämen du?”
“Vilket grinigt troll”, sa Erik till Verner, ljudet av en klickande sovrumsdörr bakom honom. “Jag är klar så tappa inte huvudet om det längre.”
“Wow, äntligen!” Verner applåderade sarkastiskt. “It’s about damn time!”
“Tack så mycket, jag gör mitt bästa. I alla fall, det är bara ju så att…dahär, jag vet inte om den här outfit är för casual liksom, fast jag hinner inte att ringa Isaías för en andra åsikt, typ. Så jag tycker att det kanske är nog för nu. Vi ska väl bara till Karolinska och affärerna, eller hur?”
“Hmmm…jag är inte säker, faktiskt.”
“Åh, just det? Varför då?”
“Jag tror att Jonne bjuder in oss till ett litet ‘chilla’ hangout idag”, förklarade Verner och gjorde luftcitat med fingrarna. “Efter att vi hämtar Isaías från dansstudion och snabbt få några av mina kravpapper, självklart.” Han grimaserade vid tanken på sina högar med pågående skolarbeten. “Usch, biomedicinsk forskning har ju varit en total jävla huvudvärk på sistone, ärligt talat…”
“Du jobbar för hårt, älskling.”
“Nja, det måste jag ju, asså. Alldeles jättejobbigt och tuff, men det behövs oerhört särskilt nuförtiden.”
“Fast inte för mycket rakt till utbrändhet, kom ihåg det”, påminde Erik.
“Hur härligt, men oroa dig inte nu.” Verner suckade tungt. “Sant att jag verkligen behöver en rejäl skön och lugn avkopplande helg trots allt, så låt det vara idag kanske. Om du snabbis, alltså.”
“Jo, tar det lugnt.”
“Det ska jag ju när jag äntligen tar examen”, skämtade Verner trött.
“Tusen lycka till med det”, sa Erik. “Men okej, fattar det, så var sa Johann att vi skulle umgås då?”
“Ingen aning än”, svarade Verner med en axelryckning. “Jag kollade precis på gruppchatten och han har lämnat typ tusen meddelanden, mestadels ordbajsare och dumma memes som vanligt så jag läste bara de senaste på nåt sätt…”
“Åh, ganska mycket så”, sa Erik bara, oförvånad. “Nämen inte för att vara oförskämd alltså, men det är väl därför jag har lämnat den på mute eller read ett tag. Jag älskar ju grabbarna, men man kan bara föreställa sig skitsnack kaoset som pågår där och vad som helst.”
“Bäst att inte veta i alla fall. Trust me.”
“Just det, men du har inte svarat på frågan än.”
“Eftersom jag vet verkligen inte heller!”
“Fan, great.” Erik harklade sig, ganska irriterat.
“Dock om jag måste gissa, kanske nånstans i Mall of Scandinavia or whatever, antar det?” föreslog Verner, men det hjälpte inte spänd situationen ändå.
“Äsch seriöst, vid den ju mest hektiska tiden på dygnet av alla tider, och i detta taskiga vädret också?” Eriks klassiska missnöjda uttryck, komplett med söta pösiga läppar, kunde ganska mycket höras i sitt bryska svar, mycket roande Verner även med sådan växande otålighet. “Vad i helvete för nu egentligen?”
“Bara usual Johannes shit förmodligen, du vet ba’ det. Han kanske letar efter nåt värdelöst och liksom helt korkat att köpa igen, eller försöka haffa efter nån stackars oskyldigt offer igen, eller vara barnvakt åt Joakim och tvinga oss att lida med honom igen, eller fan och hans moster—allt omöjligt är möjligt. Men förhoppningsvis kunde vi smyga iväg någon annanstans mindre kaotisk senare? Jag tänker Lötsjön, vi har inte varit där på ett tag nu eller hur…”
Verner hörde äntligen Erik komma ner för trappan, så han gick till dörröppningen för att vänta istället på honom där. Han klickade med tungan i lätt irritation när han drog den lösa mudden på sina strumpor tillbaka upp till anklarna, innan han till slut lade undan sina tofflor för att ta på sig skorna. Om Verner hade rätt om att Johann skulle släpa dem till ett improvisera äventyr i ett galleria på eftermiddagen, skulle det inte vara så dålig på en idé att också shoppa och köpa några nya strumpor—förhoppningsvis några som inte var hemskt smutsbilliga och hade bättre strumpeband. Kanske kunde Erik till och med erbjuda honom som en ursäkt för att han går så frustrerande för sakta idag. På tal om, var fan är han förresten?
“Eriiiik…”
“Jajamen förlåt, jag har bara glömt min plånbok”, sa Erik när sitt fotsteg dunkade snabbt upp och ner för trappan. “Vad sa du i alla fall?”
“Jag diskuterade bara några potentiella flyktplaner”, svarade Verner oseriöst. “Lyssna, om du tar med dig Belladonna, då kan vi ju lätt springa ifrån Johann och liksom sedan rida iväg glatt i solnedgången, eller hur. Hur låter det?”
“Lägg av.”
“Fast har du en bättre idé då?”
“Öh…men naturligtvis så är det så. Dock kan vi inte bara ha en helt lugn och fridfull dag ute för en gångs skull?”
“Just det, inte om Johann har något att säga om det. Alltså jag vet inte heller what’s up with that idiot men hur som helst, det är ju som bara…”
Verner tog på sig färdigt skorna och vände sig mot Erik när han plötsligt utbröt ett kvävt skratt, nästan föll baklänges.
“Aj var försiktig, gubben!” sa Erik medan han rusade för att hålla Verner stadig. “Vad är det som hände med dig?”
“Vad fett…great minds think alike!” sa Verner mellan tårögda asgarvar och pekade på deras tröjor. Det var då Erik äntligen märkte att de båda såg lite för lika ut. Eller exakt samma. Verner tryckte glatt sitt ansikte mot Eriks tvillingskjorta när han svepte in honom i en stor kram, men sin vän var uppenbarligen inte lika road som han.
“Ojdååå nej”, insisterade Erik. “This is ridiculous. En av oss måste byta nu, hörru.”
“Sa killen som tog tio miljoner timmar att duscha i morse”, sa Verner enkelt.
“Sa killen som förbrukar åttiofem procent av Stockholms vattenförsörjning varje år”, sköt Erik tillbaka. “Jag är seriös, Verner!”
“Åh, jag med! Du vet ju att detta är en av mina favorittröjor!”
“Fy fan, hur skulle jag veta när du ska ha den på dig? Jag är ju ingen spågumman och har inte heller några X-Men-typen av tankeläsande krafter! Typ vad vill du att jag ska göra då?”
“Ricky”, sa Verner mycket mjukt och tog plötsligt tag i sin väns händer för att hålla dem hårt. “Älskar du mig?”
“Vad fan är det för fråga?!” sa Erik helt chockad.
“Svara precis på frågan just nu!” krävde sedan Verner i ett skrik och överraskade honom ännu mer. “Älskar du mig på riktigt?”
“Men jag är, jag vet inte vad ska man säga—” Erik steg tillbaka tills sin rygg trycktes mot räcket och Verner fick honom effektivt instängd, händerna låsta ihop och Verners bevakade ben som hindrade Erik från att springa iväg, deras kroppar så nära och snudda att Verner kunde höra Eriks hjärtslag dunka snabbare och snabbare, kunde känna hans lätta skakningar när de stålstarka nerverna han vanligtvis stoltserade över började svika honom, kunde känna hans ostadiga andetag varma i ansiktet medan han kämpade för att komma med ett svar.
“Det här är väl bara för plötsligt—alltså jag inte…”
“Du vad?” viskade Verner när han lutade sig närmare och närmare och blickade ömt på Erik. De hade båda blå ögon—inget ganska speciellt där—fast Eriks var en djupare nyans av havsblått, sträng och omrörning med en gåtfull avgrund. Men mot det varma solljuset som filtrerade från de främre fönstren glimmade de nu rent kristallint, och Verner tvingade sig själv att inte blinka, försökte inte se bort från Eriks intensitet, ignorerade de obehagliga svettstrålarna som började rinna nerför sin nacke. Allt såg glänsande och disigt ut på randen av en oundviklig sommarvärmebölja; för så mycket som deras vän älskade att klaga på vädret (sjukt svensk, alltså), var det kanske lite för mycket. Och den stigande värmen verkade bara bli värre…
“Du älskar mig inte längre?”
“Inte för fem öre om du fortsätter att irritera mig så här!” Den stressade Erik släppte tillslut Verner och gned handflatorna i ansiktet och sin uppenbara djuprosa rodnad fick Verner att le trots det extremt besvärliga scenariot. Sant, han var för jättelätt att reta och Verner kunde bara inte hindra sig själv från att göra det ibland. Det var faktiskt intressant att testa hur mycket en Ehrensvärd-Peterssons ogenomträngliga envishet kommer att hålla, så mycket att Verner bestämde sig för att en av dessa dagar kommer han att spricka upp Erik på vid gavel. Vad som än krävs. “Sluta skojar såhär nu för att jag skit pallar inte—are we still even talking about the damn shirts here or what?”
“Jorå, vi bråkar verkligen över absolut ingenting nu”, sa Verner förbittrat och kastade upp händerna i nederlag. Erik såg fortfarande lite omskakad ut. Var det på grund av förlägenhet eller besvikelse? “Glöm det! Vi borde bara dra innan Isaías på riktigt går alla gangster typ pengarjacka snubbe på våra röv och dödar oss för att vi var så skitlångsamt. Och jag kan inte ens klandra honom för det heller.”
“Yeah, right.” Erik himlade med ögonen. “Alvaro har ingen rätt att vara arg på oss när han är den ultimata tidsoptimist varje gång och han vet det. Det vill säga om han ens bryr sig om att dyka upp överhuvudtaget.”
“Fast om han går iväg ensam och blir instängd i tunnelbanans massa rusningstid kö igen, har du att göra med sin sjukt vrede!”
“Äsch, jag är verkligen inte så rädd för honom.”
“Du borde vara det egentligen.”
“Tja, bara eftersom din lilla amerikansk godpojkessjäl inte vet hur man ska sätta folk på deras ställe betyder det inte att—”
“Hysch…sluta diskutera så mycket, vi kommer att bli sena. Nu kör vi, Erik.” Verner avbröt sin kompisens kommande predikan genom att sträcka ut en försonande hand till honom. “Om du verkligen älskar mig.”
“Nämen om du älskar mig då, skulle du inte ha nåt emot att ta knappt fem minuter att byta snabbt om till en annan tröja, det är inte ju så jobbigt.”
“Om du älskar mig skulle du inte väl skämmas över att ha samma tröja tillsammans för att jag tycker att det är jättekul i alla fall”, sa Verner och riktade sin sorgligaste valpblick mot Erik. “Men om du är riktigt så generad över att vara med mig så här, svär att jag gärna byter mina kläder åt dig då. Jag vill ju inte svika dig älskling, jag lovar.”
“Verne, på riktigt…” Erik suckade till slut och slöt ögonen när han äntligen tog emot Vernes hand. “Usch, nåja! Kör vi ba’ då.”
“Awww…” Verner bröt ut i ett fräckt segerligt flin. “Du kan inte bara motstå mig, stämmer det, Ricky min babe?”
“Åh, håll käften”, grumlade Erik, men han suckade och följde Verner till dörren ändå. Även med hans till synes sura attityd visste Verner att Erik var lika taggad som han var att åka. “This is fucking blackmail.”
“Nä kom igen, det ska bli super cute, liksom!”
“Jag gör inte ‘cute’, Harper!”
“Jaha?” Verner log sött och kysste Erik mjukt på kinden när de gick ut ur lägenheten för att träffa sina bästa vänner, nu pigg som en lärka. Ingen tvekan om det, han ska får absolut de där gratis lyxsockorna och kanske till och med några extra vaniljhjärtan med fika, stort tack till Johanns dumma idéer som fungerade till rätt fördel ibland. Väldigt sällan, men han tänkte inte missa den här heller. Och Verner visste precis hur han skulle muntra upp Isaías också, med lite lirkning och mycket gratis lördagsgodis…“Då varför är du så himla gullig när du blir helt irriterad så där, herr griniga troll?”
A Lost Painting
The Cynical Obscurantist 